Så var lägerlivet i slutet på 50-talet

Calle Möller har skrivit ner sin historia om hur det var att både gå på läger och vara lägerledare för KSSS under sena 50-talet. Practical jokes, kappsegling och vänner för livet.

KSSS tidiga seglarläger

Det första seglarlägret i KSSS regi förlades till Bergvik på Ingarö. Troligen var skeppsredaren och mästerseglaren Sven Salén inblandad i valet av plats, eftersom familjen Salén hade sitt sommarställe i närheten. Året var 1953, med en uppföljning sommaren därpå. År 1955 flyttades lägret till Klockaruddsholmen, strax väster om färjeläget på Djurö, alldeles intill där Djuröbron idag har sitt fäste.

Det var mitt första läger och även min första längre bortavaro från familjens sommarnöjen. Jag var tretton år och långt ifrån kaxig när jag, iförd en ny blå båtmössa med KSSS-märke, klev på bussen utanför Dramaten. Den skulle ta oss elever ut till lägerön. Min bänkkamrat på bussen var en något äldre pojke, Stefan Båge (eller möjligen brodern Mikael). Han pratade vänligt med mig och fick mig att känna mig både lugn och förväntansfull.

Hur vi tog oss från färjeläget ut till ön minns jag inte. Däremot minns jag mycket väl att vi pojkar logerades i våningssängar i lastrummet på Stockholms Isjaktsklubbs pråm Isabella, som hade bogserats dit från Djursholm. Flickorna bodde i stugor på ön. Maten hämtades av några utvalda killar, lagen varierade från dag till dag, från Sjövärnskårens ö Kvarnholmen, som låg lite närmare Stavsnäs sommarhamn.

”Väckning! Väckning! Upp och hoppa! Och snabbt upp på land, Isabella sjunker!”
Ropet ekade genom pråmen en tidig morgon. Vi kastade oss förskräckta ur kojerna och rusade ut på däck, bara för att upptäcka att allt var ett skämt, instruktörernas practical joke. Deras skratt hördes vida omkring.

Andra kvällar darrade vi av andra orsaker, när det ordnades dans i pråmens stora klubbrum. Få av oss pojkar hade någon erfarenhet av att hålla om en flicka på det sättet. Men det gick faktiskt riktigt bra.

Även seglandet gick bra. Vi kappseglade från dag ett, både i Stjärnbåtar och Spättor. Jag lärde mig grunderna främst av Jean Nicou från Djursholm. Han kunde redan allt om segling och hade till och med med sig sin egen Spätta (nr 21). ”Kasta rodret!” kommenderade han under mitt första slag som rorsman. Jag tog honom på orden, och kastade rodret överbord. Han uppfattade mig nog som hopplöst obildbar.

Året därpå, 1956, genomfördes det första lägret på Lökholmen. Flera av oss som varit på Klockaruddsholmen deltog även då, jag också. 

Jean Nicou, Peder Wehtje och några andra ungdomar från Djursholm bjöd in mig att dela Lillstugan med dem. De var alla både roliga och skickliga seglare. Det är nog främst tack vare dem jag lärde mig uppskatta kappseglandets spänning och nöje. Det blev goda vänner som jag hade kontakt med under många år, inte bara under regattor. Så har det nog alltid varit med seglarlägren, vänskapsband har knutits som varade långt efteråt.

1960 var kronprins Carl Gustaf elev vid lägret. Själv fick jag vara instruktör för honom, och för de andra nybörjarna, under några dagar då de fick segla Spätta i Lökholmsfladen. Jag stod på en klippa med megafon och ropade instruktioner. Snart flyttades de, knappast färdigutbildade, över till Stjärnbåt, var och en med en instruktör i båten. De som redan kunde segla fick klara sig själva. Varje dag avslutades med kappsegling och förhör om båtens delar, och ofta väntade dagspressen i land för reportage om KSSS seglande ungdomar.

Till det andra året på ”Löken” byggdes tre så kallade juniorstugor med logement för både elever och instruktörer. De kallades Stjärna, Spätta och, för mittendelen, Ada. När jag återvände till ön det tredje året var jag något av ett mellanting mellan elev och instruktör. Fjärde året, det måste ha varit när Kungen var elev, var jag instruktör i Stjärnbåt. Då bodde vi pojkar i Skothalarstugan, alldeles intill bron som då gick över till Trollharan.

En natt klättrade några elever upp på vårt tak och hällde vatten genom skorstenen. Vi är fortfarande ganska säkra på att Kronprinsen, vår nuvarande Kung, var med i buset, något han bestämt förnekat när jag senare träffat honom. Hans instruktör i Stjärnbåt, efter dagarna vid fladen, var Gerhard Kelter.

Ville man ta sig till Sandhamn, vilket krävde särskilt tillstånd, kunde man åka med passbåten Passepartout. Med den hämtades även maten från Kustartilleriet på Korsö. Vid tilläggsplatsen på Lökholmen fanns en telefonkiosk, där man kunde ringa hem. Kronprinsen, liksom lägret i övrigt, fick dock träffa sin mamma, Prinsessan Sibylla, när hon kom på besök, så han behövde knappast använda telefonen. Vi instruerades att tilltala honom med ”Prinsen”.

Lägret fick även besök av andra framstående personer inom KSSS, om än inte lika kungliga. Bland dem fanns klubbens ordföranden Jacob Wallenberg och senare K.G. Hamilton. Andra besökare var skådespelaren Edvin Adolphson och den välkände konstsamlaren Teto Ahrenberg, båda med söner på lägret. Ahrenberg tog ofta med sig flera elever ut på havet i sin vackra Östersjö 10:a, en upplevelse som gjorde starkt intryck på oss alla.

Bland instruktörerna fanns också två av bröderna Sundelin, Jörgen och Peter, som några år senare, 1968 i Acapulco, Mexiko, skulle vinna OS-guld i segling.

På tal om Kungen: vid ett tillfälle gästades Stockholm av ett holländskt hangarfartyg. Från deras ambassad kom en förfrågan om Kronprinsen kunde få komma ombord. Lägerchefen, kapten Curt "Kapar'n" Hesselgren, gymnastiklärare vid Beskowska skolan och ständig lägerchef, svarade att om Kronprinsen skulle göra det, skulle alla på lägret få följa med. Och så blev det.

Vi transporterades med kustartilleriets landstigningsbåtar in till Kanholmsfjärden, där vi togs ombord på det stora fartyget. Där fick vi en omfattande visning och en generös lunch, innan vi följde med fartyget hela vägen ut till Almagrundet. Där mötte kustartilleriet upp och tog oss tillbaka till Lökholmen. Ett minne för livet!

En dag anlände sex optimistjollar, omonterade och inslagna i paket, de allra första i Sverige. Förmodligen var de en gåva från KSSS generöse styrelseledamot Bengt Julin. Några av oss instruktörer, däribland jag, monterade ihop tre av dem och sjösatte dem genast. Det blåste dock inte alls lämpligt, och vi upptäckte snart att vi inte kunde vända utan risk för att kapsejsa, något som hade kunnat bli ödesdigert både för oss och för optimistklassens framtid i Sverige.

Det var kallt i vattnet, inga fritidsbåtar syntes till, och tecknet på att man var instruktör var just att man inte behövde bära flytväst. Sådana var nämligen obligatoriska endast för eleverna. Den stora lotsbåten från Sandhamn fick syn på oss och eskorterade oss tillbaka till Lökholmen, där vi möttes av en välförtjänt utskällning från kapten Hesselgren.

Åren på KSSS seglarläger, både som elev och instruktör, hör till mina roligaste ungdomsår. De ledde till många säsonger som gast i olika båtklasser, både på bana och till havs, och senare även som rorsman i egen folkbåt.

Det gav mig också ett oväntat erbjudande när jag bodde i Göteborg, att bli marknadschef för GKSS.
Från KSSS tilldelades jag seglarmärket i brons och en minnesplakett för min insats som funktionär under ett världsmästerskap på Baggensfjärden (i Flying Junior).

Långt senare startade KSSS, tillsammans med min morbror, pastor primarius i Storkyrkan Ludvig Jönsson, konfirmationsläger på Lökholmen, med seglarskola som en del av programmet. En utmärkt idé!

Calle Möller

 

Har du också en spännande historia från din tid i KSSS? Mejla oss gärna på [email protected]