Gurra Krantz minns Gotland Runt vinsten 1994 och lite till... 15 mars 2022

Som seglare och KSSS-medlem är Gotland Runt alltid en speciell händelse. Om det sedan heter något annat än Gotland Runt eller inte spelar inte så stor roll. Konceptet är ganska enkelt, runt Gotland och det heter Gotland Runt, i folkmun liksom hos deltagare. Svår längd på kappseglingen, för kort för att vara långt och för långt för att vara kort! Hushållning med resurser är viktigt samtidigt som man skall vara beredd att trampa gasen i botten när tillfälle ges!

Vare sig det är någons, i detta fall mitt, första GR eller om det är decennier senare med internationella storbåtsprojekt så är och förblir Gotland Runt speciellt. Mitt första race seglades 1973 och det var en blekskenare i form av en helt ombyggd IW 31 som vann det året. Extremväder i form av noll vind fick denna båt med högre mast och avkapad i botten att få sitt idealväder. Snacka om att lägga alla ägg i samma korg! Den båt jag seglade var också en IW 31:a men standardversionen. Trög genom vattnet, fastnade i varje bleke och till slut fick vi bryta och gå in i Burgsvik. Först efteråt fick jag reda på vad de jag seglade med hade skrivit i haverirapporten som orsak till den avbrutna seglingen; tji cigg! I verkligheten var allt slut ombord och någon vind för de korta masterna gick inte att få tag i, därmed återstod endast att kasta in handduken.

Därefter har kvaliteten på båtar och projekt höjts avsevärt. Under min karriär som segelmakare var det kutym att segla de stora klasserna och därmed ta marknadsandelar genom bra resultat. Ballad var en stor klass och dominerades av en handfull båtar. KSSS nestor Åke Lundberg var allt som oftast the ”boat to beat”. Även Gransegels egen ”Gran de Lyx” var en av toppbåtarna. Som segelmakare på nämnda segelmakeri seglade jag på företagets Ballad. Mycket blev extremt på dessa serieproducerade båtar och vi hade bland annat en trimindikator i form av en toalettdörr. I lättvind skulle den gå att öppna och i hårdare vind, dvs över 12-15 knop, skulle dörren nypa fast mot karmen, annars var inte häckstaget tillräckligt hårt ansatt. Enkel trimguide!

I takt med de alltmer kommersiellt styrda projekten kom också storleken på båtarna och därmed jakten på linehonor, dvs att vara först över mållinjen. Första stora projektet var Roger Nilsons The Card då vi blev påseglade innan start och fick stäven bortbruten. Vi seglade också för Telia, Intrum, Swedish Match, SEB och en mängd andra företag.

Vintern/våren 1996 blev Krantz/Nilson Racing Team kontaktade av Johan Wallin och Calle Sagner från Swedish Match. Vi blev tillfrågade om att ta över ett redan existerande projekt som hette Very Bright. Båten vi kom att segla var av modellen Grand Mistral, en 80 fotare och entypsklass. Gotland Runt blev den självklara plattformen för utveckling av detta projekt. 80 fot var stort, allt var tungt och dessutom användes vattenbarlast för att göra båtarna styvare och därmed snabbare.

Inför starten planerade vi att ”rotera” för bästa läge med minimalt med vattenbarlast ombord, detta för att kunna svänga fort, och så fort vi var på ”final approach” pumpa in maximalt med vatten, flera ton, och accelerera. Vi fick en bra position, accelererar mot linjen och sätter full fart på pumparna. Varje tank som fylls har en öppning i däck, en typ av överfyllnadsskydd som gör att tanken inte sprängs när man med full kraft pumpar in vatten i tankarna, luften måste ju ut! Man märker att tanken är full när det sprutar vatten ur öppningarna och inte sällan landar detta sprut rakt i ansiktet på rorsman.

Undertecknad styr, vi pumpar och tankarna fylls, vattensprutet landar i ansiktet på mig, ropet om att stänga av hörs men det fortsätter att spruta. Irriterat höjer jag rösten och vill få stopp på vattenduschen. Informationen tillbaka är att det är avstängt. -Men varför fortsätter det att spruta på mig, det är svårt att styra! Upptäckten av vad jag träffades av var inte rolig alls, det satt en fotograf på lovarts reling som redan nu var sjösjuk och kräktes våldsamt! Allt landade i mitt ansikte och på kroppen… fin start på kappseglingen och upphovet till många ”goa” skratt under den resan!

Vi kom i mål och fann till vår stora besvikelse att vi inte vunnit, förlorade med ca 30 sekunder efter flera dagars segling. Dagen efter målgång hittade vi en kul omskrivning av vårt båtnamn ”Very Bright”, någon hade tejpat dit lite extra bokstäver och det stod nu ”Not so Very Bright”!

Samma Gotland Runt var lite speciellt för den mat vi hade ombord bestod enbart av nudlar, frukost, lunch och middag. Låter lite tråkigt men en suverän cateringmodell, i alla fall i teorin. Väger ingenting, kostar nästan ingenting och innehåller ingenting, men man klarar sig under ett Gotland Runt. Det är logistikvänligt också, behövs bara en kastrull, några skålar och skedar som man turas om att använda och resten kan man lämna i land. Som ni vet så behövs varmt vatten till nudlar och det kärvade till sig när vi insåg att även kastrullen blev kvar på land. En i besättningen, Dan Walker delade snabbt ut de få Coca-Cola burkar vi hade, innehållet dracks upp, burkarna band han sen ihop med ståltråd (var kom den ifrån?), öppnades helt i toppen och vips hade vi en möjlighet att värma vatten på gasspisen.

Gotland Runt har alltid bjudit på rejäla fighter, tät segling och små händelser som ofta ger stora utslag i resultatlistan. Ett race som verkligen bjöd på alla dessa ingredienser var 1994 års upplaga. Whitbread 93-94 hade just avslutats och både Roger Nilson och jag hade fått lämna projektet Intrum Justitia. För egen del avslutades Whitbread ombord på Tokio med skepparen Chris Dickson från Nya Zeeland.

En viss revanschlusta låg och lurade och ganska snart efter Whitbreads avslutning började en plan ta form. Roger och jag skulle hyra Tokio, definitivt den snabbaste båten i Whitbreadflottan, och ställa upp i Gotland Runt. Lockelsen var uppenbar, Intrum skulle segla och utsikten att få slå dem på hemmabanan räckte mer än väl för att anstränga sig lite extra och få ihop detta sommarprojekt. Kontrakt med Dickson förhandlades fram, en av storägarna i företaget Lap Power var just Dan Walker och han såg till att detta något kontroversiella företag gick in som huvudpartner för sommarens övningar. Vi fick dessutom med en hel del av originalbesättningen på Tokio, dvs de jag seglat med i Whitbread. Kort sagt, allt föll på plats och vi var klara för ett derby på Östersjön.

Det blev något av ett matchrace runt hela banan och först vid Gotska Sandön, på väg hem, fick vi en lucka som sen höll hela vägen in i mål. Vi låg verkligen nära varandra och bände, som det heter, plötsligt skörade Intrum ett segel och vi kunde rycka ifrån. Känslan var obeskrivlig, revanschen njöt vi av och detta projekt kom sen att bli grunden till Krantz/Nilson Racing Team och det påföljande Swedish Match projektet med deltagande och pallplats i Whitbread 97-98.