En legends första Gotland Runt – Roger Nilson

Svensk segling och KSSS har flertalet legender, däribland Roger Nilson som kappseglat runt jorden inte mindre än 7 gånger i Whitbread/Volvo Ocean Race,The Race och Trophy Jules Verne. Detta är hans fantastiska historia om när han seglade Gotland Runt första gången.

Jag hade just kommit tillbaka från ett års äventyr på haven. De sista månaderna hade jag hamnat i Mexiko efter att hela besättningen på 35 meters ketchen Astral hade fått sparken. Vi levde där några månader ett spännande liv som gäster till ett gäng rika amerikaner innan jag insåg att det var dags att åka hem. Jag hade ju faktiskt tagit tjänstledigt från min Sjöofficersutbildning och det var dags att återvända till ett mer normalt liv.
Kontrasten mellan livet i Acapulco och Sjökrigsskolan blev en total chock. Någon vecka in i januari 1971 stod vi alla uppställda på kaserngården intill slottet i Näsbypark.
”Givakt! Framåt marsch, höger och vänster om, halt! Alla redo för klädmönstring” Befälet röt och jag undrade stillsamt hur jag skulle stå ut. Men jag hade tur och hamnade ihop med Kjelle. Han bjöd på en marijuana-cigarett inför första tentan i navigation som gick riktigt bra. Jag hade hittat någon som tänkte i lite annorlunda banor och, i likhet med mig själv, inte var särskilt begeistrad av den militära miljön. Sommaren kom och kadett 556 Nilson mönstrade ombord som fartygschef på den anskrämliga lilla fiskeminsveparen Gillöga som inte såg mycket ut för världen. Den första söndagen i juli närmande sig. Hela vår lilla flotta av minsvepare var instängd i berget på Musköbasen några mil söder om Stockholm. Sommaren strålade och det kändes allmänt deppigt att jag inte hade hittat någon båt att segla på under Gotland Runt. Jag kände att kappsegling var det jag ville göra allra mest. Inga mer tokiga turer på cruising-båtar runt världens hav, det hade jag fått nog av.

En fredagskväll hade jag snöpligen blivit avvisad av en flickvän inne i stan och körde min gamla Volvo 444 från 1951 tillbaka ut till Musköbasen. Bilen hade jag fått av min käre farfar. Det var en skam hur illa jag tagit hand om det tidigare så välskötta gråa åket med delad bakruta och blinkers på taket.

Följande lördagsmorgon tvingades jag äta frukost ombord inne i det mörka och dystra bergsrummet där kondensvattnet droppade som sorgliga tårar från taket.
Det var min helg som vakthavande och jag var inte glad när telefonen ringde. Något ny tråkig militär uppgift, tänkte jag.

- Jag ringer från KSSS (Kungliga Svenska Segelsällskapet) i Sandhamn. Är det Roger Nilson jag talar med? frågade en lite stressad mansröst.

- Absolut, vad gäller saken? Jag var idel öra nu när jag hörde varifrån samtalet kom.

- Vi vill att du genast kommer hit för att navigera Gotland Runt ombord på en splitter ny österrikisk 65-fots racingbåt som heter Iorana. Du måste vara här senast imorgon bitti klockan tio. Ring tillbaka så fort du kan med besked, de vill ha en erfaren navigatör som har mycket ”local knowledge” tillade mannen.

Nu kom jag ihåg: Flera månader tidigare hade jag lämnat ett brev till KSSS gastbank med intresse att kappsegla Gotland Runt. Alla mina försök att få kontakt med skeppare på racingbåtar hade misslyckats. Allt handlade som vanligt om kontakter och jag hade inte en enda i kappseglingsvärlden. Fräckt hade jag skrivit till KSSS:

”Erfaren professionellt utbildad navigatör önskar plats ombord en Klass I eller II båt. Stor erfarenhet av havssegling, bland annat över Atlanten.”

Hade naturligtvis inte skrivit ett ord om att jag aldrig hade havskappseglat och ville avsiktligt låta lite skrytsam. Bara en stor båt dög. Inte heller skrev jag något om min ringa ålder, 22 år fyllda i mars.

- Det låter kul, jag tror att jag kan komma. Vad skall jag ta med mig? undrade jag, redan på väg.

- Du behöver en uppsättning fräscha sjökort, det är allt. Ring mig så fort du kan, avslutade mannen från KSSS-kontoret.

Hur skulle detta vara möjligt? Min hjärna gick på högvarv. Inte så lätt att ta mig ur vaktjobbet då min chef denna helg var en sur, vresig och lite komplexfylld underofficer som jag inte hade de allra bästa relationer med. På min första fråga blev det ett blankt ”Nej, du stannar här”. Tiden gick och jag letade desperat efter en lösning. Tidigt på söndagsmorgonen hade jag bestämt mig att spela ett riskfyllt kort. Utrustad med en helflaska Explorer vodka gick jag över till hans fartyg och satte mig mitt emot honom i den lilla mässen.
Flaskan var väl inlindad i tidningspapper men vad paketet innehöll var tydligt. Jag ställde flaskan på bordet och satt tyst en stund.

- Snälla du, finns det en chans att du kan hjälpa mig att få göra mitt livs första Gotland Runt kappsegling? Jag talade till honom med en underdånig, vädjande, nästan gråtmild ton.

- Åk du, jag säger inget till någon, sa han nästan vänligt och drog diskret flaskan under bordskanten.
Jag hade velat hoppa upp och krama om honom men sånt gjorde jag inte på den tiden. Antagligen hade han inte heller varit så mottaglig.

På ett ögonblick satt jag i Volvon och insåg att tiden var mycket knapp. Jag ringde till KSSS i Sandhamn och sa att jag var på väg men till klockan tio skulle jag inte hinna, jag hade dessutom problem med min gamla Volvo. Kylaren kokade och läckte våldsamt vilket gjorde att en vattenfylld blomsterkanna av största modellen var en viktig del av Edvins utrustning, bilen var döpt efter farfar.

Färden gick så fort det bara gick mot stan och vidare ut på Värmdö till Stavsnäs. Efter varje mil var det snabbstopp för att fylla vatten i kylaren. Skulle jag hinna till starten?
En bit på väg ut på Värmdö sa Volvon definitivt ifrån men jag lyckades på något sätt ta mig in på en bensinmack på Värmdölandet där en kompis jobbade. Han tog mig i sin bil sista biten till Stavsnäs. Då vi sladdade ner mot kajen och stannade i ett dammoln såg vi färjan försvinna bakom den närmsta ön. Inte en privat motorbåt så långt ögat nådde. Alla var ute vid Gotland Runt starten.

- Vad gör vi nu, titta där borta ligger en lotsbåt, kanske den är på väg ut på havet, peppade min kompis som hade räddat mig ända hit. Lotsbåten låg med motorn på och väntade.
- Vilken väg går ni ut, kan ni gå in till Sandhamn? frågade jag trevande.

- Vi går normalt syd om ön, svarade lotsbåtsföraren i avvisande ton.

- Om du får den här, kan du då ta mig till stora bryggan i Sandhamn? frågade jag och stack en 50 kronors-sedel i handen på honom. Han nickade och vi kastade loss så fort lotsen dök upp.
Klockan 11:00 satte lotsbåten stäven mot kajen på Sandön och jag sprang så fort jag kunde bort till KSSS kontor. Varenda segelbåt hade lämnat utom en enda vitmålad jättesegelbåt som just var på väg att kasta loss från stora bryggan. Inne på kontoret mötte jag mannen som ringt mig och snabbt som ögat hade han fått mig ombord.
”Bra att du kom, antar att du är Roger. Du verkar stressad, sätt dig ner och ta det lugnt. Här har du en liten whisky. Vad har du på dig, det där går väl inte att segla i. Se här, ta den här slanten och gå upp och köp stövlar och lite seglarkläder. Ioranas ägare och skeppare österrikaren Wolfgang Denzel ville uppenbart se mig lite mer sjömannamässig.

Pinsamt nog hade jag på mig svarta läderskor, vanliga byxor, en storrutig kavaj och skjorta. Det enda vettiga jag hade med mig var en rulle nya sjökort. Klockan 13.00 gick startskottet och jag var den lyckligaste människan i världen. Iorana kom direkt från varvet i Tyskland, hon var ritad av de kända bröderna Olin och Rod Stephens och hade en undervattenskropp som liknade America´ Cup 12:an Intrepid. Jag kunde knappt tro att det var sant. Besättningen, som verkade ytterst proffsig, flera av dem OS-seglare från Österrike och Tyskland. Hur skulle jag klara detta? Hoppades bara ingen skulle fråga om min erfarenhet från alla de andra Gotland Runt som de antog att jag hade seglat. Det gjorde dessbättre ingen och jag var snart fullt koncentrerad på min uppgift.

På den tiden var navigatören till stor del sysselsatt med att hålla reda på båtens position i varje ögonblick. Navigation var nästan en konstart, det handlade om en kombination av erfarenhet, talang och känsla. Det fanns inga elektroniska hjälpmedel som GPS, och radar var mycket ovanligt på racingbåtar då dessa anläggningar var tunga, dyra, otympliga och skrymmande. Det som gällde var att rita in båtens uppskattade distans och kurs på sjökortet som små snuttar av blyertstreck som krokade i varandra. När vi närmade oss land var konsten att snabbt korrigera det uppskattade läget med optiska pejlingar och någon gång kunde radiopejlen hjälpa till att minska osäkerhetsområdet. Varje gång man närmade sig ett rundningsmärke sattes navigatörens skicklighet på prov. Men självklart gällde också då, på 60-talet, att förutspå vindskiften och strömmar med största möjliga precision. Iorana dundrade på över Östersjön och allt gick som på räls. När vi hade rundat Hoburgen om babord, sydspetsen på Gotland, mötte oss nordlig hård kuling och många ombord tyckte inte att det alls var något kul. På den tiden seglade man norrut på ostsidan av den natursköna ön upp till fyren Svenska Björn upp mot Åland.

-Låt oss göra långa slag på varje bog för att inte trötta ut besättningen för mycket. Det var båtens ”sailingmaster” som ville skona mannarna. Wolfgang hade delegerat det mesta av ansvaret till honom.
- Det är ingen bra idé, det är bättre att slå många korta slag mot vinden, tätt inne vid land för att få sjölä och därmed mindre vågor. Det tror jag tröttar besättningen mindre, argumenterade jag. Jag fick som jag ville och snart begrep alla att jag haft rätt. Redan då började jag ana hur viktig navigatörens roll var i gruppens dynamik ombord. Det gällde att våga stå på sig i sin rådgivande roll utan att angripa någon med personliga eller känslomässiga argument.
Jag förstod också att en nästan överdriven noggrannhet i kombination med att ständigt jaga all tänkbar information, var dygder som ledde till gott resultat. När vi efter trettio timmars slitsam kryss rundade fyren Svenska Björn var vi överlägset först av alla båtar och förtöjde senare i Sandhamn nära åtta timmar före Wallenbergs Refanut. Jacob Wallenberg och Wolfgang Denzel kände varandra och ett prestigefyllt vad hade vunnits av vår snabba båt och starka team. Så fort vi hade förtöjt mellan bojen och bryggan kom personalen från KSSS restaurangen ner till båten och serverade en komplett middag på vitt porslin, på bryggan. Vid midnatt var långbordet klart med vita dukar och stearinljus i silverkandelabrar. Vilket mottagande! Ioranas besättning berömde navigatör Nilson inför KSSS´s tävlingsledning och jag kunde definitivt ha fått en sämre debut i havskappseglingens värld.